Så började det. Kanotbyggeriet när seklet var ungt – vit skjorta och slips var standardklädsel när borden nitades.

Internationell utveckling

Hur började det? Här ska vi försöka ge en bild av kanotsportens utveckling genom åren sett i ett internationellt perspektiv. Och så här tog det hela fart.

1876 startades en kanotförening i Breslau, Tyskland. 1880 bildades American Canoe Association. 1887 British Canoe Association ser dagens ljus. 1904 FKI, Föreningen för Kanotidrott, blir Sveriges första kanotklubb. Som fortfarande finns kvar och är synnerligen aktiv. Efter första världskriget, 1921, bildades nationella kanotförbund i Danmark, Österike och ytterligare länder tillkom under 20-talet. De första tävlingsreglerna samordnades av Fritiof Santesson och Sven Thorell med flera 1922. 20 januari 1924 ägde det första organiserade mötet rum mellan olika länders kanotförbund, i Köpenhamn där
Internationella Representantskapet för Kanotsport, IRK, bildades.

Paddling och segling

Disciplinerna var paddling och segling. Från Sverige deltog Fritiof Santesson och Sven Thorell. Viktiga saker som kanoternas mått fastställdes till 5,20 x 0,51 och för segelkanoter till 5,20 x minimum 0,95. Det beslutades också att tävlingar skulle ske i faltboot och schwedenkanot, alltså de kanottyper med icke demonterbara skrov, likt dagens modeller.

22 juli 1924 arrangerades den första internationella IRK-tävlingen ii Hamburg, med bland annat svenska deltagare. I Paris 1924 gjordes en demonstration av kanotsporten inför stundade olympiska spel, men tyvärr utan resultat. Under åren 1925–28 var IRK:s aktiviteter minimala, inte mycket hände. I augusti 1933 var det dock dags för Europamästerskap i Prag och vid kongressen som arrangerades samtidigt fanns 15 förbund med. 17 augusti 1934 anordnades en jubileumskongress i Köpenhamn. Då var antalet medlemsförbund uppe i 22. Kongressen hade bland annat till uppgift att upprätta ett program för OS i Berlin 1936.

Jonas vicepresident

Sveriges Jonas Asschier kom in som vice president inför de stundande första världsmästerskapen som skulle arrangeras i Vaxholm, Sverige, 1938. I Berlin-OS tävlades det både i faltboot och schwedenkanot, Sverige hade framgångar i båda disciplinerna. 1937 kom beslutet att även damer, minsann, skulle få vara med och tävla i egna klasser.

Vid första efterkrigskongressen i juni 1946 på Bosön i Sverige, bytte det internationella förbundet namn till ICF, International Canoe Federation. Drivande kraft bakom återuppbyggnaden av det internationella förbundet var Sverige, genom Jonas Asschier, Olov Verner, H. Sjögren och Otto van Zwoll. Asschier valdes till president och Olov Verner blev sekreterare och skattmästare. ICF bestod då av 13 medlemsnationer.

Nya tävlingsregler skulle tas fram av en kommitté under ledning av Otto van Zwoll. Och en hel massa annat fastslogs också: vid världsmästerskapen skulle K4 tas med liksom damer Kl och K2. Kommittéer för racing, kanotsegling, slalom och turist bildades. Faltboot som tävlingskanot slopades. OS i London 1948 räknades också som VM i kanot och här blev det stora svenska framgångar, bland annat genom Gert Fredriksson.

1949 genomfördes de första världsmästerskapen i kanotslalom. Den disciplinen hade inte då slagit igenom i Sverige, det skulle dröja in på 60-talet. Under 1950-talet arrangerades racing-VM med fyra års intervall, precis som OS.

Jättearbete av Hasse Berglund

Jonas Asschier avled 1949 och Karel Poppel från Tjeckoslovakien gick in som ställföreträdande. Vid kongressen i Macon 1954 valdes han permanent till ICF-president, svenske Olov Verner blev sekreterare och skattmästare. Olov kom sedan att behålla den positionen fram till 1972, då hälsan svek honom. Till ordförande i ICF:s racingkommitté valdes Hasse Berglund. Han gick igenom tävlingsbestämmelserna från pärm till pärm, anpassade reglerna till rådande läge och uträttade ett jättearbete. Han blev en förkämpe när det gällde att hålla utformningar för canadensare och kajak.

Vid den här tiden fanns åtskilliga avarter, som knappast gynnade sporten. Med jämna mellanrum ändras stadgar och statuter inom ICF. Riktlinjerna för kanoter fick problem 1958 när breddmåttet 51 cm kom att mätas på fenor som gick ut som vingar på båda sidor av kanoten. Bredden i vattenlinjen blev avsevärt smalare och därmed vanns stora fördelar. Vid nästa kongress bestämdes att alla spantlinjer skulle vara konvexa, alltså bukta utåt.

1958 hölls VM i Prag. ICF ändrade på representationen i styrelsen, president och bägge vicepresidenterna samt sekreterare valdes på fyra år, övriga ledamöter från olika världsdelar på två år. Vid OS i Rom 1960 hade arrangörerna tagit med stafett 4x500 m på programmet. Tävlingsplatsen var utanför Rom, vid Albano, där påven har sitt sommarresidens. Vid kongressen i Västtyskland 1962 valdes svenske Artur Neveling in i kanotseglingskommittén. Två år senare, vid OS i Tokyo, fick han hedersuppdraget som ordförande i samma kommitté. 1966 tillkom ytterligare en svensk i ICF, Leif Andersson valdes in långfärds- och turistkommittén. 1967 utökade ICF tävlingsprogrammet med junior-EM, som Sverige fick förtroendet att arrangera i Karlstad.

Svenskt deltagande

Det svenska deltagandet i ICF:s arbete fortsatte under sista åren på 60-talet med de fyra nämnda, Verner, Berglund, Neveling och Andersson. Vid kongressen 1970 tackade Hasse Berglund för sig i racingkommittén efter 15 års arbete och istället valdes Lasse Bennbäck in. 1978 blev Bennbäck Europarepresentant i styrelsen, en position han hade fram till 1986.

Vid kongressen i München 1972 bestämdes att VM skulle arrangeras varje år mellan OS, med start 1973, "viloåren" försvann, viktigare var att synas mer, inte minst i TV-sammanhang. Vid denna kongress 1972 slutade Olov Verner sitt arbete inom ICF, efter 26 år. Under början av 80-talet togs kanotpolo upp på tävlingsprogrammet internationellt. Lasse Bennbäck fick uppdraget att försöka få alla intresserade länder att använda samma regler.

1982 drog sig Artur Neveling, som varit ordförande i kanotseglingskommittén i 22 år, tillbaka. Istället kom Per Sjöhult 1986 och tog över efter Neveling. Till ICF:s medicinkommitté valdes Bo Berglind in 1990 och Per Sjöhult stannade som kanotseglingsansvarig fram till sekelskiftet, år 2000.

Lasse Bennbäck var med som svensk representant i ICF under fjorton år, varav sju som styrelseledamot.

Text från jubileumsboken "Svenska Kanotförbundet 100 år 1904–2004"