Anders Pettersson vid en ribbstomme till en enmanskajak, början av 1900-talet.

Kanoten genom ett sekel

Den första kanoten i vårt land lär ha inköpts från England år 1868 av ögonläkaren och professorn Johan Widmark. År 1871 tog en kommendörkapten Smith hem en kanot från Malta och han framträdde också snart som Sveriges förste kanotkonstruktör med en ritning på en kanot kallad "Helsa". Den mätte 3,90 x 0,76 m och var avsedd för både paddling och segling och byggdes i ett hundratal exemplar. De här kanoterna blev mycket dyra och dessutom tunga, så när tävlingsverksamheten kom igång på allvar i början av 1900-talet kom undan för undan nya byggnadssätt som förde fram svensk kanotbyggnadskonst till en ledande och tongivande ställning i Europa.

Olika byggnadssätt

Kanoter får byggas av alla slags material. Tävlingstekniskt finns inga bestämmelser i det fallet och för turistkanoter är det tilltänkta materialets hållbarhet och lämplighet avgörande. För tävlingsändamål strävade man efter att ha så lätta kanoter som möjligt och eskimåernas byggnadssätt, en ribbstomme klädd med sälskinn, fick stå som förebild. Sälskinnet byttes, av naturliga skäl, ut mot duk men i övrigt var konstruktionen i stort sett densamma. Ingenjör Sven Thorell i Bromma, som var vårt lands ojämförligt främste kanotkonstruktör, har ritat en mängd kajaker för detta byggnadssätt. Tack vare hans utförliga ritningar och beskrivningar var ribbkanoter lätta att amatörbygga. Trots att den bestod endast av ribbor och duk var den så kallade ribbkajaken relativt tung.

Vikten på en enmanskajak låg mellan 25–30 kg. Byggnadssättet lämpade bara för kajaker då konstruktionen av hållfasthetsskäl inte var lämplig för kanadensare. På 1920-talet började man bygga kanoter med en tunn bordläggning av furu, spruce eller mahogny, som kläddes med väv för att vattnet inte skulle rinna in genom nåten (springorna mellan borden). Kanoten dukspändes på samma sätt som ribbkanoten och byggnadssättet lämpade sig både för kajaker och kanadensare.

På 1920-talet byggdes kanoter med en tunn bordläggning av trä som kläddes med väv. Däcket gjordes helt av väv.

Vituddens Kanotvarv i Västervik (VKV), världens äldsta ännu verkande kajakbyggare, började redan 1925 tillverka sådana kajaker, en tillverkning om pågick till 1943. Då installerade fabriken en så kallad autoklav för formpressning och blev därmed ledande i branschen. Max Anderssons kanotbyggeri i Västerås byggde även de formpressade kanoter, men med hjälp av en annan metod. VKV48 från Västervik och Laxen från Västerås var de två ledande märkena för tävlingskanotisternas del och dagspriset på de båda nämnda modellerna låg i början av 50-talet på ca 350 kronor för en enmanskajak.

Det dröjde dock inte så länge förrän det danska företaget Struer Kajak blev en svår konkurrent. Danskarna tog fram modeller som i allra högsta grad tilltalade kanotister inom racing. Så i början av 60-talet gav sig Vitudden in i konkurrensen med sin VKV100, en kajaktyp som bland annat paddlades till guld i Tokyo-OS 1964 av Rolf Peterson. Under 40-talet och en bit in på 50-talet fanns det ytterligare två tillverkare av racingkajaker. I Halmstad byggdes en kajak med namnet Västkusten och i Södertälje gjordes två olika modeller, Ilaren och Spiken.

Elitkanotisten Olle Hagström konstruerade och byggde kajakerna som hade en bordläggning av trä (oftast mahogny) som nitades fast på spant. Den tidens kajaker hade i stort sett alltid dukdäck. Hagström experimenterade vid något tillfälle med däck av papper med motiveringen "att ett skadat däck av papper är enklare att laga". Enligt minnesgoda rapportörer blev den konstruktionen ingen större framgång.

Formpressade kanoter

På 1940-talet kom alltså de formpressade kanoterna. De byggs över en form och pressas, bakas, samman av fyra lager millimetertunn faner i en autoklav under värme och högt tryck. Metoden kan bara användas vid fabriksmässig tillverkning och ända in i 80-talet var praktiskt taget alla tävlingskanoter byggda på detta sätt. Metoden lämpade sig utmärkt även för turistkanoter, både kajaker och kanadensare. På det sättet fick man fram de dittills absolut lättaste kanoterna och det var ingen svårighet att bygga en enmans tävlingskajak med 4 mm bordläggning på 12 kg och en turistkajak med 6 mm bord med en vikt av 16–18 kg.

Glasfiberlaminat

Plast och glasfiber i kombination blev sedan ett vanligt material vid tillverkning av kanoter och båtar. De byggs invändigt i en form av samma material som är noga vaxad för att få släppning. Först lägger man på ett lager färgad plast, gelcoat, som bildar ytlager och ger önskad kulör. Sedan byggs skrovet upp med plast och glasfiberväv till den tjocklek som önskas.

Plastkanoten är stark, den är i det nämaste underhållsfri och tämligen okänslig för fukt. Man kan få den i glada färger och den är lätt att reparera, även när det gäller ganska omfattande skador. Nackdelen är att den är ett par kilo tyngre än sin formpressade kollega. Men här har utvecklingen gått fort framåt under senare år. De plaster som numera används, i första hand för tävlingskanoter, är polyester, vinylester och epoxy vilka ger det hårdaste och lättaste resultatet. Plasten i sig själv är inte tillräckligt stark utan den måste armeras med konstfiber som kevlar eller kolfiber. För att få så styva kajaker som möjligt ökas tjockleken på skrovet genom att bygga
in ett distansmaterial, så kallad sandwichkonstruktion.

Ett sekels utveckling

Under de 100 år som Svenska Kanotförbundet verkat gick alltså de första tjugo åren i ribbkajakens tecken medan det under de följande tjugo kom att handla om duk på bordläggning av trä. Inte någon särskilt snabb utveckling kan tyckas, men de tekniska resurserna var ju begränsade och kraven inte i närheten av dagens. De mått på tävlingskajaker som fastställdes i början av tjugotalet av "Internationella Representantskapet för Kanotsport" (IRK) gäller fortfarande åtminstone vad gäller maxmått för längden på tävlingskanoter. Minimimåttet för bredd slopades år 2001 så de "klassiska måtten'" för till exempel en enmans tävlingskajak, 5,20 x 0,51 m, stod sig under åtskilliga år. Några mått och normer för turist- och långfärdskanoter har inte satts på pränt, utan där finns numera en uppsjö av modeller.

De formpressade kanoterna regerade, under ett fyrtiotal år men så småningom började allt fler tillverkas av glasfiberarmerad plast. För turistkanoter används den byggmetoden fortfarande men någon större framgång fick den inte på tävlingsbanan. De material som kommit fram under senare år har nästan helt slagit ut de formpressade träkanoterna för tävlingsändamål, men någon tillverkare av den nya tidens tävlingskajaker finns inte på våra breddgrader. Det är fabrikanter längre
söderut i Europa som tillfredsställer de behoven.

År 2004 tillverkas 95% av tävlignskajakerna i armerade plastmaterial, polyester, vinylester och epoxy. Plasten i sig är inte tillräckligt stark, armeras med konstfiber. Fördelen med plasten är att den är lättare att forma än till exempel trä.

Text från jubileumsboken "Svenska Kanotförbundet 100 år 1904–2004"