Svenska Kanotförbundet (SKF) bildades 1904 och var då en av åtta sektioner i det nyinstiftade Riksidrottsförbundet (RF). Samtliga idrottsektioner var i början organisatoriskt sett knutna till RF där överstyrelsen utsåg sektionsstyrelser för respektive idrott. Först 1911 började idrottssektionerna benämnas specialförbund (SF) i RF:s stadgar.

Första kanotföreningen

Redan på 1800-talet fanns det kanotföreningar i Sverige. Den första kända kanotföreningen är Uppsala Kanotsällskap startades 1899, men upplöstes redan 1902. Kanske för att det innan RF:s tillkomst inte fanns en samlad organisation kring den svenska idrotten och kanot förblev därför relativt okänd och anonym.

"Föreningen för Kanotidrott" i spetsen

När Svenska Kanotförbundet bildades fanns det endast en kanotförening i Sverige – Föreningen för Kanotidrott (FKI). FKI startades 1900 och består än idag. Det var också därför helt naturligt att det hämtades ledamöter från FKI när RF skulle utse en sektionsstyrelse. Även om det i den första styrelsen fanns representanter från Göteborg och Malmö var det FKI som var tongivande inom SKF. Det var ett uppdrag som de skötte föredömligt med tanke på förbundets utveckling och att det finns än idag.

Förbundets verksamheten under de två första decennierna är inte allmänt känt och även in på 1920-talet hade styrelsen till stor del kansliet "på fickan". Det finns dock en del dokumentation i de olika medlemsföreningarnas egna verksamhetsberättelser.

Förbundet tar form

Svenska Kanotförbundets första kansli upprättades på Biblioteksgatan 11 i Stockholm och låg granne med dåvarande sekreterare Olov Verners firma. Arrangemanget underlättade naturligtvis kontakten mellan förbund och föreningar då Olov alltid fanns tillgänglig under de trettio år som han var sekreterare i SKF, 1937–1966. Första fast anställda kanslisten var Märta Andersson som tillträdde 1954.

Kommittéer

Under 1950-talet utökades verksamheten genom tillsättande av kommittéer – dam, film, instruktion, långfärd, medalj, tävling, ungdom och märkesombud. Tack vare ekonomiskt stöd från RF kunde Leif Andersson 1966 anställas som ungdomskonsulent och därmed ökade samarbetet mellan föreningarna och förbundet ytterligare.

Riksintruktör

Ett annat stort steg togs 1977 när Lars "Snickar-Lasse" Andersson anställdes som riksinstruktör med uppgift att lära ut tävlingsteknik samt ansvara för landslaget.

Styrelsemöte i Svenska Kanotförbundet 1934. Fr. vä. Tosse Linder (ÅSS), C. W. Ström (KS Ågir), Jonas Asschier ordförande,
Jonas Lindgren sekreterare, Niss Holm kassör, Elis Waller (VKF), Okänd, Ivan Heed (WKK).

Föreningarna

Det dröjde flera år innan Svenska Kanotförbundet fick någon tillökning i föreningsförteckningen. Närmast efter FKI kom Örebro KF samt Huskvarna och Jönköpings Roddsällskap, som tagit upp kanotidrott i sin förening. För de första anslutna föreningarna i SKF finns nedan angivet stiftelseår.

• 1907 Örebro KF
• 1909 Brunnsvikens KK
• 1911 Göteborgs KF
• 1916 Uppsala KF
• 1922 Köpings KK
• 1922 Västerås KF
• 1923 Westervik KK

Seklets första hälft visade på en stadig uppgång i antal föreningar och 1925 fanns det 16 föreningar i förbundet. Det var framför allt framgångarna på tävlingsbanorna, och då främst VM -38, som ledde till den positiva trenden i antal föreningar. 1940 var hela 89 föreningar anslutna till SKF och krigsåren 1940–45 betydde ytterligare uppsving för kanot.

Bakslaget blev dock mycket kraftigt när motorna kom efter kriget. Bilar och mopeder vände bort blicken och intresset för kanoterna. Antalet föreningar minskade krafitgt och var 1955 nere i bara 74 stycken. Och där stod det och pendlade i ett tiotal år. 1969 hade antalet åter ökat och var uppe i 84 och 1981 kunde 112 föreningar räknas in i gemenskapen.

När Svenska Kanotförbundet fyllde 100 år 2004 var antalet anslutna föreningar 132 stycken.

– –

Text och bilder från jubileumsboken "Svenska Kanotförbundet 100 år 1904–2004"

En hundraårig resa

Text från jubileumsboken "Svenska Kanotförbundet 100 år 1904–2004"

Välkommen till en resa med kanot. En resa som omfattar många passagerare. En del av dem har klivit på resan själva, andra kanske med familj och vänner. I strömt eller i lugnt vatten. Resan har för många blivit en livsstil, andra har bara följt med en liten stund. En del har stått i rampljuset, andra inte. En resa som hittills varat i 100 år.

Vi skriver år 2004. Ett historiskt år på många sätt och vis. I augusti ska OS genomföras i Aten – igen. Ett arrangemang som skapar spekulationer, glädje och förväntan. Svensk kanot har lyckats fantastiskt bra i den olympiska historien. Från Erik Bladströms och Sven Johanssons guld i OS 1936 via giganter som Gert Fredriksson i det absolut första rummet. Och Rolf Peterson till senare tid med Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson.

Men kanotidrotten finns hela tiden – inte bara OS-år. Flera spännande discipliner har vuxit fram och bildar idag vad vi kallar Svenska Kanotförbundet. Våra discipliner idag är freestyle, havskajak, långfärd, maraton, polo, racing (sprint), segling, slalom och drakbåt.

Slående, och det kanske mest fantastiska, med kanot är den familjära och jordnära atmosfären på tränings- och tävlingsplatserna. Världsstjärnor och entusiastiska ungdomar på samma brygga. I mitt autografblock från SM i Katrineholm 1978 hittar jag många fina kanotisters namn. En av dem är Erik Zeidlitz. När vår familj var där och jag som fjortonåring, tillsammans med min tvillingbror, sprang omkring i tävlingsområdet hade jag ingen susning om att jag skulle arbeta nära denna C-paddlare och sedemera generalsekreterare Zeidlitz. Lika lite förstod jag att speakerrösten som hördes över Djulöbadet skulle bli primus motor till boken om Svenska Kanotförbundets 100-årsjubiluem – Rolf Lundström.

2004 innebär 100-årsjubileum för Svenska Kanotförbundet. 2003 firade Riksidrottsförbundet 100 år och nu är det alltså vår tur. Ett par månader efter OS i Aten är det 100-årsfest. Vårt kanotförbund var en av bildarna av det internationella kanotförbundet – International Canoe Federation (ICF). Av bland annat den anledningen var det lämpligt att ansöka om värdskap för den internationella kongressen till ett år som detta. Kanotidrotten är idag en världsidrott. För första gången står vi värd för ICF-kongressen. Ett värdskap som genomförs parallellt med jubileumsfesten.

Det finns många perspektiv att uppmärksamma i en skrift som denna. En arbetsgrupp med hjärtat för vår idrott och med erfarenhet att uttrycka sig skriftligen har fått i uppdraget att göra sin beskrivning över 100 år av paddlande. Utgångspunkten är tävlingar, klubbar, materialutveckling etcetera. Men det är ändå människorna som skapar utveckling i tider av medgång och självklart när ansträngningar krävs. Vi bjuder på ett antal personporträtt. De flesta personerna är inte omnämnda i denna skrift. Men alla ledare, funktionärer, aktiva, föräldrar är lika goda medpassagerare på resan.

Kännedom om vår historia innebär större förutsättningar att möte vår framtid på ett framgångsrikt sätt. Kanothistorien beskriver också ett gott stycke samhällsutveckling. Att idag kunna gå in på kanot.com och läsa att exempelvis kanotslalomtävlingar genomförs traditionsenligt inomhus understryker den tekniska utveckligen i flera perspektiv. En del i framtidens resa handlar om de ledare som nu satsar på det gemensamma ledarutvecklingsprogrammet "C20" eller programmet "Unga ledare".

Kanotresan fortsätter!

Mikael Peterson
Ordförande i Svenska Kanotförbundet
Februari 2004

En okänd dam i kajak i början av 1900-talet och Sofia Paldanius, en tjej på 2000-talet med framtidsdrömmar.