Anders Pettersson med segerpokalen 1907. Beviset för att han blivit tidernas första svenske mästare i kanot.

Svenska Mästerskap

Paddeltävlingar förekom i Sverige redan på 1870-talet men först 1907, tre år efter Kanotförbundets tillkomst, ansågs tiden mogen att arrangera det första svenska mästerskapet. Då handlade det bara om enmanskajak – något annat var knappast uppfunnet ännu – och distansen var 1500 meter. Anders Pettersson, från Föreningen för Kanotidrott FKI, paddlade snabbast och fick därmed ståta som vår första svenske mästare.

År 1909 fick även långpaddlarna chans till ett SM-tecken när 10 000 meter fogades till programmet och Sven Thorell, en av svensk kanotsports verkliga pionjärer, blev premiärsegrare. Även han representerade FKI, som alltid fick ta på sig värdskapet under de första SM-åren. Inte förrän 1913 gick budet till annan arrangör då Jönköping fick uppdraget.

Damernas intåg

Kanoterna hade på den tiden inte hunnit få de mått som senare kom att gälla under åtskilliga decennier. Längden på en enmanskajak låg runt 4,5 meter och bredden på 0,53 eller mer. Åren 1912, 1914 och 1915 genomfördes inga SM-tävlingar men sedan dess har det hållits mästerskap varje år. Dittills hade SM-tävlingarna varit en herrarnas marknad men 1934 fick damerna göra intåg på arenan med enmanskajak 1000 meter, då Västerås stod för värdskapet, och M. Ceder från KS Ägir fick stå högst på pallen. Men den sträckan ändrades redan året därpå till 600 meter. Ja, det kallades faktiskt enmanskajak även för damer, någon könsdiskussion förekom inte på den tiden, och typbeteckningarna K1, K2 etc. var inte påtänkta då.

OS-guld utan SM

År 1934 byttes herrarnas 1500 till 1000 meter och samtidigt utökades programmet med tvåmanskajak på 1000 och 10.000 meter. Beteckningarna K och C blev till 1939 och då fick även C1 1000 samt C2 1000 och 10 000 meter mästerskapsstatus. F1 och F2 (faltbåt) fick också SM-värdighet det året och distanserna för de farkosterna var 15 000 meter. 1940 ändrades faltbåtarnas lopp till 10 000 meter men 1943 ströks de helt ur programmet. Faltbåt fick alltså inte vara med på SM förrän 1939 trots att det redan i Berlin-OS 1936 blev svenskt F2-guld på 10 000 meter genom västerviksparet Bladström och Johansson! Något SM-guld blev det alltså aldrig för de två OS-guldvinnarna.

Bara två distanser

År 1942 fick damerna sitt K2 500 meter, K4 herrar kom 1943 medan K1 500 meter herrar arrangerades första gången 1944 då Halmstads Bror Grahn segrade vid tävlingarna i Trollhättan. På den tiden var det inte fråga om veckolånga mästerskap utan tävlingarna kördes på två dagar, lördag-söndag, och 500 och 10 000 meter kördes i de flesta fall vid samma tidpunkt Det förklarar varför Gert Fredriksson bara tog ett SM-guld på 500 meter, medan han på 10 000 meter triumferade hela femton gånger.

Flera år framöver gällde regeln att en kanotist fick anmälas på högst två SM-sträckor, stafett och K4 undantagna. Något som ändrades 1961 då det blev fritt fram att anmäla på fyra sträckor förutom stafett och K4.

En märklig sak under de här åren var att damerna fick köra K1 600 meter t.o.m. 1945 men K2 500 meter fr.o.m 1942! Ett hopp fram till SM 1958 som arrangerades av KK Glid, Upplands-Väsby, bär syn för sägen. Lördagens tävlingar innehöll K1 och K2 500 och 10 000 meter samt C1 och C2 10 000 meter, medan söndagens tävlingar bestod av kilometerlopp i de nämnda klasserna samt K4. Damerna hade bara K1 och K2 500 meter under sitt veckoslut.

Junioråldern var vid den tiden 17–20 år och JSM var ett fristående mästerskap som, liksom senior-SM, tog en veckoholg i anspråk.

Historiska USM-vinnare

Svenska ungdomsmästerskapen kom till efter en årsmötesmotion från Borlänge KK med eldsjälen Erland Sjöden i spetsen. Det blev den motionerande klubben själv som fick stå för premiären och i början av september 1958 var det dags för ungdomarna att infinna sig i dalametropolen. En början som sen har utvecklats mer och mer och nya sträckor och klasser har på ett lavinartat sätt tillkommit vartefter åren gått.

Premiäråret var det bara K1 500 meter som gällde för pojkar och flickor upp t.o.m. 16 års ålder. Grabbarna körde också stafett 4 x 200 meter och C2 500. Else-Marie Lindmark från Stockholms Kajakklubb, Sten Nilsson Eskilstuna KS och Jansson/Lindmark, klubbkamrater med Else-Marie, samt Sandvikens SS stafettlag blev ”historiska mästare”.

Många arrangörer och sänkt juniorålder

Mellan åren 1959 och 1977 var det totalt elva klubbar som fick förbundets uppdrag att arrangera senior-SM medan samma uppdrag gällande junior-SM gavs till sexton klubbar. Flitigaste arrangören under den här tiden var Hofors KK med fem senior-SM och två för juniorerna. Borlänge och Katrineholm kom närmast med vardera fyra arrangemang. Totalt var nitton olika klubbar kallade som arrangörer till senior respektive junior-SM de här åren.

När ungdoms-SM väl fått fäste tillkom ytterligare några klubbar som ville vara med. Arvika, Karlstad, Stockholms paddlarklubb och Sandviken sällade sig till skaran av USM-arrangörer. Men Huskvarna var i topp då de tre gånger under den här tiden bjöd in landets gryende förmågor till ädel kamp om USM-tecknen.

En nyhet 1967 var att junioråldern sänktes till 19 år men så värst länge varade inte det utan 1973 bestämdes att 18 år skulle vara gränsen uppåt. År 1977 fick USM och JSM samsas i samma arrangemang. Det var Stockholms Kanotförbund som kallade till tävlingar under fyra dagar på Magelungen i Farsta och här var det premiär för den nya klassen, äldre juniorer 19–20 år. Den klassen levde den gången fram till och med 1982.

Fjällflod och lång SM-vecka

Vattenmassorna från dalafjällen spolierade Borlänge KK:s förhoppningar om att genomföra senior-SM 1973 på Dalälven vid Torsång. Trycket blev så hårt att banmarkeringarna helt enkelt spolades bort och i elfte timmen vände de sig till Hofors KK som med mycket kort varsel upplät sina banor och hjälpte till så att SM kunde gå på utsatta dagar. 1974 tog dock Borlänge revansch på älven, som då lugnat sitt flöde, och det årets SM kunde genomföras vid Torsång under normala förhållanden. 1978 gjordes det första försöket med en SM-vecka. Klubbarna i Nyköping och Katrineholm gjorde gemensam sak om ett arrangemang som fick namnet ”Sörmlandskanot” Det blev ett åkande mellan de båda städerna som varken förr eller senare upplevts av kanotisterna. Två dagars tävlande i K2 och C2 Nyköping. Därefter två dagar med Ungdoms-SM i Katrineholm och sedan bar det iväg till Nyköping igen där juniorerna fick göra upp om sina SM-tecken under dagarna två. Sedan var det laddat för tre dagars paddlande i Katrineholm med en dags landslagsuttagningar i K4 och så avslutades det hela på samma plats med seniorernas K1 och C1. Sammanlagt blev det en vecka som bestod av nio dagar.

SM-veckan permanentas

1985 var det dags för den första hela SM-veckan som bestod av fem dagar med KFK Södertälje som arrangör. Under perioden 1979 till 1984 provades ett par olika samarbetsformer klubbar emellan. 1983 delades senior och ungdoms-SM mellan Fagerviks KK och Westerviks KK som körde tävlingarna med några veckors mellanrum, medan JSM anordnades av Näsets PK på Delsjön i Göteborg.. Linköping och Katrineholm delade på arrangemanget olympiaåret 1984. Första delen, K1 och C1 för seniorer samt junior - och ungdoms-SM alla distanser i Katrineholm den 11-15 juli medan Linköping tog hand om seniorernas K2, K4 och C2 en månad senare under en veckoholg.

Men 1985 var alltså året då SM-veckan startade på allvar och 1986, med Kungälv som arrangör, utökades programmet med K1 och K2 1000 meter för seniordamer och K1 1000 meter för juniordamerna.

Vattensportstadion i Nyköping, som skulle bli landets nationalarena för kanot, invigdes med pompa och ståt den 7 juli 1987 följt av sex dagars SM-paddlande för alla klasser. Kungälv, Katrineholm, Fagervik och Borlänge stod för arrangemangen av SM-veckan de år som följde men ännu en delad SM-vecka fick upplevas under 90-talet. Närmare bestämt 1992 då Nyköping och Katrineholm återfann det värt att samarrangera mästerskapen med en veckoholg på vardera platsen.

Från Hyen till Tolven

Hofors gamla tävlingsplats på sjön Hyen, som sett så många svenska mästare koras genom åren, pensionerades och hela baletten flyttades till en mer vindskyddad plats. Det blev den natursköna sjön Tolven som i fortsättningen fick bli spelrum för landets kanotister i olika sammanhang. Arenan invigdes med SM-veckan 1993 och då gjorde även K1 200 meter sitt intåg i mästerskapen. Visserligen bara som prov då det endast fick handla om riksmästerskap utan någon SM-status. Nära 100 seniorer bokades in för start på herrarnas olika K1-distanser. En annan nyhet var att stafett 4x500 meter utgick och ersattes med 4x200 meter.

Upp till tretton!

Redan året efter Hofors-SM ansågs 200-distansen vara mogen för kamp om SM-tecknen. Luleå fick ta sig an det utökade programmet där 200 meter i K1, K2 och K4 för samtliga klasser skulle pusslas in. Från och med då kan en kanotist som är i topptrim och som även har formstarka kompisar vända hem från SM med tretton guldmedaljer kring halsen. Det gäller både damer och herrar, seniorer och juniorer, medan en ungdom ”bara” kan komma upp i tio. 1996 bestämdes det att 10.000 meter för seniorer herrar skulle utgå och ersättas med den halva distansen och det var åskådarna på stranden vid Torsång i Borlänge som fick beskåda nyheten.

Samarbete stärker

De följande fyra åren var det i nämnd ordning Katrineholm, Borlänge, Nyköping och Huskvarna som svarade för att SM-veckan genomfördes. År 2001 fick landets kanotister ställa kosan till Luleå igen då dåvarande Kajakklubb svarade för arrangemanget med Skellefteå KK som god partner. Ett samarbete som tydligen fick stå som mall även 2002 och 2003. Det förstnämnda året tog Jönköpings KK hand om tävlingarna på Rocksjön och medarrangör var KK Eskimå från Karlskrona medan Hofors KK tillsammans med Ludvika PK svarade för SM-veckan det sistnämnda året på kanotstadion vid Tolven i Hofors.

Många arrangörer

Många olika klubbar i landet har under åren fått uppdrag att anordna SM-tävlingar. En titt i statistiken för senior-SM visar att från det första mästerskapet i Stockholm 1907 till 2003 i Hofors har 32 olika klubbar fått förbundets förtroende som arrangörer. Här ligger Stockholm i topp med tretton tävlingar men då ska noteras att åtta arrangerades mellan åren 1907 och 1930. Om vi ser på en längre tidsrymd, från 1934 till 1984, innan SM-veckan kom till, finner vi tjugosex olika klubbar där Hofors KK ligger i topp med sex senior-SM medan Södertälje, Borlänge och Katrineholm vardera haft fem besök av landets seniorelit under den tiden.

Stockholm i topp

När SM-vecka kom igång på allvar 1985 och kraven på arrangemang och banor ökade så var det bara ett fåtal klubbar som vågade sig på uppgiften. Tretton klubbar, varav några som samarbetspartner, har fram till 2003 varit inblandade i arrangemangen. Här är det Borlänge, Nyköping och Katrineholm med tre tävlingar vardera som varit flitigast. Om vi över hela SM-tiden med nittiofyra mästerskap gör en summering så tar Stockholm hem förstaplatsen med sina elva SM, därav alltså åtta i seklets början. I mera modern tid tar Hofors och Borlänge förstaplatsen med vardera åtta senior-SM medan Södertälje och Katrineholm arrangerat sex gånger var.

Nu ser vi fram mot jubileumsåret då de 95:e mästerskapen kommer att hållas i Luleå där stadens kajakklubb står för sin tredje SM-vecka sedan 1994. Norrlandsmetropolen börjar få rutin.

Text och bild från jubileumsboken "Svenska Kanotförbundet 100 år 1904–2004"