Vingar

Text Stefan Lindeberg

När de svenska kanotisterna kom till Lake Casitas bara två dagar före tävlingsstart vid OS 1984 hade de flesta av våra konkurrenter redan hunnit ledsna på den långa resan ut till sjön från kanots egen OS-by i Santa Barbara – eller tråkats ihjäl i egna förläggningar nära sjön men mitt ute i ingenstans. Det gav oss ett mentalt övertag.

Ett övertag som norrmännen tänkt skaffa sig genom att lagom till OS komma med en helt ny paddel. Men deras ”elefantöra” möttes istället med sneda småleenden från oss. Deras nyhet byggde bara på idén ”ju större desto bättre” och vi hade redan testat det som skulle bli nästa generationens paddlar på hemmaplan, som vi visste var effektivare och byggde på en helt ny idé. Psykkriget tog slut innan det började.

Vår plan hade också varit att chocka kanotvärlden vid OS, men vi hann inte prova ut de nya paddlarna i tid. De innebar en förändring av tekniken, krävde en tids inkörning och det hade varit fel att införa ett sådant osäkerhetsmoment nära OS.

”Håll paddeln nära kanoten – du är starkast där!” Det var budskapet allt sedan lärkvingestilens snabba tillslag långt ut i vattnet via Uppsalastilens raka drag nära kanoten – ”crawl istället för bröstsim” – utvecklats till mästerskap av Gert Fredriksson. Men det kom en ny tid. Dansken Erik Hansen bröt ny mark när han vann K1 1000 i Rom med nästan raka armar och kraftig vridning från ryggen – och paddeln längre ut. Svingstilen var född och blev ett begrepp. Den kom också internationellt att kallas den nordiska stilen när Rolf Peterssons paddling också klassades dit.

Men det fanns ett problem. Med den kraftiga vridningen kom paddeln att röra sig utåt från kanoten. Men man skulle ju dra nära kanoten där man var starkast? Alltså försökte man hålla in paddeln och resultatet blev en bågrörelse i vattnet och ett grepp i vattnet som inte blev helt effektivt, även om kroppens stora muskler och hävstänger utnyttjades bättre.

Och det har alltid handlat om ”grepp”. Paddeln ska sitta som gjuten i vattnet, inte slinka bakåt. Varje centimeter som tappas är att elda för kråkorna och skillnaden kan vara stor mellan olika kanotister. Hur skulle man då få ett bättre grepp? Danska Liminat kom, med Erik Hansen som förste förare, med en ny idé – ett snedskuret blad. Men det kunde inte vara hela sanningen – ännu in i 70-talet fanns förespråkare för den klassiska rakt skurna Hagströmpaddeln. Och som sagt – så sent som på 80-talet dök det upp ”elefantöron” i branschen.

Så kom plasten och kompositmaterialen. Nya material som användes för att göra paddlar styvare och lättare – och i början skörare - men vars möjlighet att skapa helt nya bladformer inte utnyttjades.

Det var frustrerande. ”Svinga på – men nära kanoten – och behåll greppet.” Var ekvationen verkligen olöslig? Vad skulle hända om man lät paddeln fortsätta utåt? Skulle man rent av kunna vända det till en fördel? Så greppet blev bättre och inte sämre som med bågrörelsen i vattnet? Där föddes den enkla idén!

Om paddeln fortsatte rakt utåt skulle den ju röra sig genom vattnet som en vinge genom luften – och en vinge skapar ju en sugkraft på sin översida så den strävar uppåt – skulle då inte en vinge som får gå utåt i vattnet också sträva ”uppåt”, dvs framåt – och ”greppet” rent av bli bättre!? Men hur gör man ett paddelblad som en vinge? Komposit! Men hur gör man?

Då dök kanot- och paddelfabrikören Leif Håkansson upp. Han hade hört rykten om att det fanns idéer om nya paddlar och var beredd att satsa sitt kunnande – till en början på en hel rad prototyper. Allt var mycket hemligt, testpiloten jag själv och erfarenheterna blandade. En del prototyper gick inte att få stabila i vattnet. De vreds ur händerna eller man drogs ner i vattnet. Andra var svåra men gick att hantera. Någon var helt enkelt osannolik – att stoppa i bladet och dra och se och känna hur bladet rörde sig framåt. Den bästa klarade jag två–tre berusande drag med.

Idé och prototyp togs med till KTH. Efter studier av vattnets strömning runt protypblad och långa beräkningar kom deras besked – ”det är komplexa och svårkalkylerade förlopp men det skulle kunna fungera”. En mörk kväll vid Sörasjön utanför Nyköping togs nästa steg. Pär Lindén och Tomas Johansson var de hemliga agenterna som via en serie tröskeltest med olika paddlar skulle få visa om den nya paddeln gav mindre mjölksyra i olika farter. Dramatiken var stor när analysdata prickades in i diagram och det tydliga mönstret växte fram – parallell-förskjutna kurvor. Vid samma mjölksyranivå var farten alltid högre med nya paddeln. Det borde gå att kapa ca 3 sekunder på 500 och 6–7 sekunder på 1000 meter. Klasskillnad!

Men inte ens inför 1985 års säsong vågade de mer etablerade ta steget. Det blev de som ville upp – som Pär Lindén, Mikael Berger och Conny Edholm – som blev spjutspetsarna. När Micke och Conny vann sitt VM-guld i Mechelen 1985 satt jag på läktaren intill de östtyska tränarna. Vad roligt de hade inför K2 10 000 meter åt den nya svenska ”skopan” som lyfte så mycket vatten och gick så orent i vattnet. Sedan gick starten och resten är tysta tyskar och kanothistoria. Samma höst utgick direktiv från den östtyska ledningen – vill du vara med i landslaget måste du byta paddel till nästa år.

I slutändan blev det skaparen av elefantörat som gjorde pengar på den nya principen – medan vi satt med utvecklingsskulderna – och den berusande känslan när vi efter Sörasjön såg att idén faktiskt fungerade.

Text och bild från jubileumsboken "Svenska Kanotförbundet 100 år 1904–2004"